Hamptjärn
Ett sommarregn har dragit förbi Det doftar fräscht och droppar från lövverken Solstrålar bryter genom sprickande moln och får stubbar och stammar att skina gyllene Hon tar ett andetag och de första stegen in under lövkronorna, som omfamnar henne Som att hon återvänt hem Hon stryker sitt våta hår från pannan och ler för sig själv. Efter en längre tids vandrande längs Ett virrvarr av stigar börjar marken slutta neråt Skogen tar en ny skepnad och träden ser äldre och äldre ut. Hon börjar undra vart hon är Solen har gått i moln - det blir svalare Hennes armar får knottror och hon ryser Plötsligt bryts stillheten av ett egendomligt skrik Vad var det? Hon stannar upp och ser sig omkring Allt är tyst igen förutom hennes hjärtslag Hon hör det igen! Hon går försiktigt fram med letande ögon Hon är iakttagen av någonting som känner och avskyr hennes närvaro De sitter obekymrat med öl och vänskap vid utsiktens nostalgi. De har varit där förr i goda vänners lag. De pratar gamla minnen och njuter av tidlösheten där, just då. De vilar inför en lång och härlig vandring. Kamraterna påbörjar sin färd nedåt I den smått oländiga terrängen där den Hala mossan och stockarna sviker fotfästet Molnen sluter sig ovan dem men mörkret stör dem ej. De sjunger på "You That May Whither" Stämningen känns alltmer tryckt En flock järpar flaxar plötsligt upp ur den täta vegetationen och skrämmer de tu I tystnaden som följer skymtar de en gestalt mellan träden
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
"Föraktliga små. Ni som lämnar avtryck, ovetandes i mig. Jag vakade vid människans vagga - skyddade er med mina armar. Redan i lindorna började ni gräva er faders grav. Med en förgiftad dolk i mitt hjärta utförde ni dådet. Men här härskar jag än. Jag har sett er frodas liksom jag låtit natur, djur rota sig. Låtit er kriga och dräpas i sjukdom och svält. Tungt har jag andats genom sekel efter sekel av er spridning. Belönat stundom med sol och regn, straffat stundom med snöstorm och torka. Och nu, mina kära barn, skall en förrådd fader smeka sina barn en sista gång. Jag är den mantel av natt som ni, förundrade, stirrar in i. Den mantel jag slutligen tänker sänka över er alla."
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Skogen vaknar till liv. Knotiga stammar förvrids. Svajar och rinner. Grenar och träd sänker sig över henne. Marken bubblar till lervälling under hennes fötter Rötter slingrar sig runt hennes vader. Hon tappar skorna i ett gyttjehål. Klänningen trasas av vass bark, liksom ena kinden. Två mörka figurer ser hon plötsligt, klädda i svart och med omänskliga drag - förvridna omöjliga ansikten, ben och armar i främmande vinklar. Med klor och tänder och fyra lysande ögon som iakttagit henne förrut. Hon springer. Blåsten tar i. Vinden tjuter och löven yr i skymningen. Vi följer efter med bultande hjärtan. Skogen tätnar plötsligt, och med skrik försöker hon tränga genom muren av granar som omgärdat henne. Efter en stund finner vi henne, huvudstupa, i den steniga skogsmarken. Det doftar av mossa och våt mark. Men i flickans sinne utspelar sig en fasansfull mardröm. Var källa av ljus smärtar likt klor i hennes ögon och var doft är som ett stickande, jäst kadaver En viskning - ett skrik! En trädrot - ett lik!
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
No lyrics have been submitted for this track yet.
Allt tycks snurra och med krampaktiga händer håller sig flickan kvar i rot och i ris. Flickan hänger - faran syns i hennes ansikte när det fasta blir sankmark. När fyra ögon möts i bestämda blickar så rusar de fram. Kvistar bryts och tiden står still. Fyra ögon blir fyra händer som hjälper en skör gestalt upp ur dyn. Söt - så söt den flickan är. Håret är vått och hänger över ansiktet. Läpparna är lila och svullna - lerig i ansiktet. Tårar som rinner... När skepnaderna ilar upp mot krönet - trevande genom iskall dimma så att tjälen fattar tag i dem. Frosten kröner all natur - i nyfrusen atmosfär, det vita luften genomsyra. I ett blickfång blir tårar till pärlor. Singlande flingor lägger sig som flak av snö över kyld hjässa. Denna onaturliga vinter breder ut sig som en hämndlysten Thule på sörkusten. Hagel faller, pölar fryser
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Över krönet det tornar sig. Förvridet, murket trä. Kölden tränger in sig i träden och allt är obehagligt. stilla. En monolit av inversion. Mörkt ljus och dimensioner. Tidiga minnen spelas upp för vår inre syn och förskräcker oss. Denna förvridna trästruktur utövar en bizarr magnetism och drar tre förlorade själar närmare en gapande, rutten avgrund.Vi går bestämt vidare genom den makabra terrängen och i pölar av is tycker vi oss se bekanta ansikten tona fram. Varje steg vi tar mot korruptionens epicentrum så ökar insikten. Var dag vi levt blev ett steg till. Ett skyffeltag i förr så bördig mylla infekterad nu av den sjukdom vi bär. Ont föder ont. Denna förvridna grav är vår egen. Flickan går före oss en bit. Vi ropar på henne men ingen reaktion. Mörkret blir än tätare och en bitande vind drar genom våra sårade själar. Snön yr och flickan hörs nynna samtidigt som hon upplyses av någonting. Vi ser på varandra och vår massa blir långsamt upplöst - svagt genomskinlig. Den tjugofjärde av den sista månaden hittade två själar hem. En stilla natt där midnatt råder över det tomrum de lämnade. En sliten klänning, fastfrusen i marken och små fotspår är vad flickan lämnade efter sig. Men om du ser en flackande låga som lockar dig in i skogens sköte från en väg i I20 - följ inte efter. Med ett tungt mörker och en tärande kyla välkomnar Hamptjärn sina söner hem.
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Sitter på balkongen med vita håriga, bröstkorgar och solen öser monstruöst över vår svettiga uppenbarelse. Som ångande, masochistiska monument är vi över en förlorad nations maskulinitet. Sommar, du sköna, frigör männens aromer! Lös upp oss i atomer! Sommar, med Ulgebräk och Broder Bellman! Och alkotryck man fann! Söta fittor klädda som karameller strosar i strandens sand. För mig i berusat solsting närmare vansinnets rand. Landskapet och all omgivning grönskar i all stolthet som om ingen judendom ens fanns. En tant kisar leende och jag nickar. Sommar, du gröna, frigör naturens märg! Värm vårt blod och märg! Sommar, lätta på vår avsky! Och måla vår grå världsbild grann! Ah, ljudet av en burk öl som öppnas och vita barn som leker och skrattar en bit bort. Känslan av att låta ölen sippra ut genom mungipan i en jätteslurk. Ah! Lukten av en osande grill, ett blommande träd och nyklippt gräs blandas i en doftharmoni som både nostalgiskt påminner och skapar nya minnen av perfektion. I en ögonblicksbild ser jag hur en flicka utan trosor under sin korta klänning rycker till när hon sätter sin nakna hud på sin solheta cykelsadel och trampar iväg.
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Darkness opens in winter landscapes of death. Here is Satan and coldness is truth. The infinite blackness is complete. I can't see a thing, yet I know all is left but dead. Years ago the sun was shining and giving birth to life. Animals, humans and nature is now cold. Frozen, never to be living again. Painful existance - evilness and hatred. Snow, kilometers of coldest, dark snow. Satan, Leviathan, Belial, Baphomet! The gloomy gods of dark belief - watch my destined fate. Alone in the darkest ever darkness. Making rituals of primitive end. Spitting blood in the snow. Bleeding on ice. Drawing a pentagram of tears and semen. The lord of lords awaken with a wrathful scream. He will now take me to the fiery realms of chaos. Demonized by demons of hell I ride the winds of apocalyptic war. Reborn and casting spells on frozen, burnt and ever perished earth. Painful existance - evilness and hatred. Snow, kilometers of coldest, dark snow. Satan, Leviathan, Belial, Baphomet! The gloomy gods of dark belief - watch my destined fate. The ones of the light are since long slaughtered and no enemy stands in our way. The earth is a cold stone without life and I; I reign in Hell!
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
Hello my dear friends - people of the world Those who are small and those who are tall Did we make you laugh? Did we make you cry? Did we pass you by with the bat of an eye? In any case and every sense we hope we moved your mind! For good or bad, be glad or sad, we will respond in kind! For this World of Interest Is a Womb of Impudence But the Woods of Infinity Will Lead you to Divinity So, tell me, dear friends, people of the world You who are small and you who are tall Have you lost your heart? Do you feel unwhole? Did you drop your soul in a gaping hole? In either way, I hate to say, you’ve lost the means to love And without that your hate falls flat like dry leaves from above For in this World of Interest There are Warriors of Innocense Watering our Ignorance Wasting our Impotence There are Woods of Infinity Leading to Divinity Farewell, my dear friends, people of the world Those who mock and those in shock Did we make you care? Did your heartstrings tear?
Submitted by Iron_Wraith — Jun 06, 2026
No lyrics have been submitted for this track yet.