Förlorad

Djupa sjöar av härsknat och stelnat talg Det rör sig likt det ägde ett eget väsen I kolossala, stinkande gravhögar av späck Speglas det korpulenta psykets överflöd Genom dessa förtäppta kärl löper inget liv Sprängfyllda bukar förblir ständigt bottenlösa Svall av kväljande galla lämnar sina spår Tänder tynar bort likt atrofierade ruiner Från helvetessvalget höres Cerberus kalla Denna frosseriets fyrtorn och väktare På svullna bukar krälar de nu fram Mot ljudet av Bulimia Nervosa's larm På andra sidan klyftan, självsvältens vånda Dess nakna och förmultnande lund uppenbaras I dess utmärglade fång vaggas livets gåva Till synes skendöd, till synes transparent Förgängelsen är vad som förenar dessa entiteter Självhatet är vad som sammanlänkar dessa sjukdomar

Submitted by Finntroll — Nov 13, 2025

Sinnet ligger på randen av galenskap En våg utav vansinne kväver sakta elden Minnet av klarheten flammar bort Ett mörker av hopplöshet trär in Nu och för evigt är jag en förlorad själ Ända från början är jag den krönte Slagen i bitar likt en spegel som kastas i marken Dömd att aldrig någonsin bli hel igen Sinnet ligger på randen av galenskap Steg för steg rör jag mig närmare dess stup Medveten om möjligheterna reser jag vidare Trots hoppets upplösning fortskrider jag Hädelser mot mitt skals riktlinjer begår jag Oavsett mitt ingripande kommer det hända En fors av kyla sveper hopplöshetens slätt Ett evigt kretslopp av detta erfarar jag Utan ändring står jag utan val trots allt Jag dukar under utan strid inför mörkret En gnista går om intet utan förhoppning

Submitted by Immortal — Apr 18, 2026

Kylan kravlar sig igenom min hud Och tar sig långsamt in till mitt Sedan länge förstenade hjärta Och förgör det, pulveriserar det Klädd endast i förakt och självhat Faller jag ner på knä Skinnet på mina bara knän rivs upp Av den kalla grusiga marken Jag för mina stelfrusna händer Upp emot mitt urvattnade ansikte Svag, frusen, uppgiven Oförmögen att röra mig faller jag ihop I fosterställning ligger jag där Under denna kalla svarta natthimmel Ensam, bortkommen, förlorad Med händerna för ansiktet Tänker jag för mig själv; "Vilken vacker kväll..."

Submitted by johnmansley — Nov 13, 2025