Döden MCMXCVIII

Du skall minnas mig, blott som smärtan kom ihåg dig som ångesten din själ så kärt kramade om som bördan du inom dig bar när du söker tröst hos herren av ett folk förlorat Du är blott en människa, utan hopp, utan värde I lögn är du född, af lögn är du lärd Dina tankar, dina illusioner har alltid varit falska förhoppningar om tro, hopp och kärlek Men vad du måste glömt att du blott en människa är Blott en människa svag, det är felet med dig Du skall minnas mig, blott som smärtan kom ihåg dig som flamman innanför elden själv som en sten i ditt hjärta brustet när du ser ett brinnande hav sluka en jord förlorad

Submitted by The Void — Apr 26, 2025

En värld och dess folk, i glädje leva Förvirrade små själar, i ljus de treva Leende, men ack så oförstående och svag Girighetens ansikte visar sitt sanna jag Vind, själsliga vind, med bud om död och oändligt slut Som ett kallt täcke bredes dina vingar ut Jord, öde jord, så utplånad, karg och dyster Som pesten tog mänskligt liv du nu slukas på din lyster Jag öppnar min famn och vaggar dig till ro Jag tar den sista flamman, det sista jordliga bo Jag tar ljuset till mitt hjärta och släcker det Jag tar era drömmar och ert hopp försvinner i evighet Ångest och förtvivlan, djupt i själen rista På de som en gång burit ljusets gnista Jord, öde jord, du aldrig igen ett liv kommer att få Inga vägar, inget skimmer af hopp er kommer att nå

Tro aldrig att ni på den rätta vägen vandrar Trots att blåa himlar för en stund skymmer mörkrets anlete stort Tro aldrig att hoppet er kommer att benåda Trots att ni med Guds namn på läpparna predikar om ljus och alls mäktig frid Ni skall alla en framtid som stoft betvingas Som dekoration på eder egen grav sprids askan vidsträckt över jorden ut Ni skall alla bemöta ödets hallar stora Som världens sista monument skall ni resas i allena, själv byggde jag dess ruin Framtiden eder, glömskan frodas Fröet har grott, ett sista liv sått Framtiden eder, väl bemött Som ett sista monument ståtligt

Submitted by SerpentEve — Apr 26, 2025