Jord och aska

Låt mig sväva över vidderna i nattsolens glans, låt mig bli till en dimma, följa irrblossens dans Låt mig uppgå i etern, låt mig slutas omkring stjärnorna, skogen, bliva alls ingenting Låt mig gälda med livet för denna min dröm, låt mig giva mitt ändliga för evighetens sömn Låt mig lyssna till den alltets sång som kanske sjungs ännu men som dold bakom världens larm väntar Väntar Men jag är sten, jag är berg, jag är ålderstyngd och grå och jag vandrar ingenstädes men vacklar ändå Och jag är mull, jag är jord, jag är skapt av sur ved som i markerna murknat, de som fordom jag red Och jag är aska, utbrunnen, jag är svartnad och skör och blåser med vinden dit lidelsen dör Men jag vill sväva över vidderna i stjärnhimlens glans och dö som en dimma, och begravas ingenstans.

Submitted by Cyberwaste — Apr 25, 2025

Grå de bittert sådda skogar jag vandrat, och döda Askbeströdd jord, och i den: glöden helt liten Jag sprider den varsamt för vinden och hoppas på brand En sekund av ljus och en hetta att dö i för den som förstår men som gråta kan ej Mitt sista av vilja blir vind och jag blundar –

Submitted by Nargaroth — Apr 25, 2025

Sänk mig i tystnad, mitt blod är tungt det längtar till sitt dunkla ursprung – jord. Låt allt bli tystnad, låt döden komma allt kött, all rost och aska vid hennes bord. Jag hör hennes vingar dåna. Svep mig i gravdräkt, fäst mig i jord. Jag strävar mot mitt slutgiltiga – död. När jorden skymnar blir blott hon kvar. All ångest, sorg och längtan hennes bröd. Jag förnimmer hennes värme. Ty döden är vår mor. Den enda i vars famn utsläckes ledans lågor – en trygg och fjärran hamn.

Submitted by Warbringer — Apr 25, 2025