Nordstjärnans tidsålder

This track is instrumental.

Is this song not instrumental?

Tidenen av blod, dagar av makt, fädernas kall, skriker i mina ådror. Draget kallt stål, sjunger i mina händer, täjer forna dagar, deras stora glans Fäderna kall, skriker i mina ådror Med höjda nordbanér genom särkastam, banar blodig väg i dödens namn Ty dagar står åter då vårt tål vädras Tiden är dagad, då vi smeker ovärdig lekamen Ty draget stål kallt som is, från nordan drar åter vi iväg Med höjda banér genom särkastam, väcker allt som varit i mitt vreda sinne Urgammalt blod fyller min kropp sjunger de gamlas sång i korpens skugga Fädernas kall skriker i mina ådror. Ty draget stål kallt som is, från nordan drar åter vi. Tidenen av blod...

Submitted by Lake of Tears — Apr 24, 2025

Tronar på bädd så röd dömd att evigt vakta, en gång luftens okrönte kung nu fjättrad tills tid blir aska Eld så ren, bränner köttet tänder skiljer märg från ben Sover glömskans befriande sömn men drömmar ger ej honom vila En strimma av rök, svart som opal, blott stoft av det som skall komma Eld så ren, bränner köttet, tänder skiljer märg från ben, Vakna, sprid dina vingar och låt skuggan härska än en gång. Ondsint, förbittrad, ruvar på hämd. Galen av hunger, tårar av blod... Liv skall ge vika för död... ...och döden skall komma för ung som för gammal och rensa upp landet från mänsklighet Högt över träden med vindar av storm, ett liv för varje år, vid Helheims rand. För dagar av pina för dagar av sorg, ett hat är övermäktigt, nu ni döden skall dö. Eld så ren, bränner köttet, tänder skiljer märg från ben. Vakna, sprid dina vingar och låt skuggan härska än en gång

Submitted by Infernal Flame — Apr 24, 2025

Grå moln täcker skyn, mitt väsen fylls av längtan Himlen öppnar sig åter över min mörka glänta Det svala regnet faller på min förgångna kropp, sipprar ned i mitt inre, förlöser kyla späder blod. Kylan föder minnen om blod, död och ära. Regnet föder drömmar om en ny tidlös era. Denna livlösa kropp ärgad av stål och tid. Stungen djupt av svek likt törnar i tusen Sorg och oändligt hat, dödens tysta kalla invit, livets döende låga mellan död och liv. Är jag blott en skugga som vandrar bland vaga minnen? Födda ur min ensamhet ur min döende låga döende likt den ljuva natten vid gryningen, då solens strålar fördriver stjärnors sken... Stilla skuggor från falnad tid, tänder glöd ur gammal aska. Gömda spillror av hopp i den dödes drömmar...

Submitted by Lake of Tears — Apr 24, 2025

Dövar din stämma, stjäler din kraft, gåtfulla lydnad i vanvettets makt Smider din tystnad, rämnar din själ I hat du dig vrider att alltid vara träl... I vinden ett budskap om frihet och minnen, krossa de av ondo som förslavat vårt sinne... Stig upp du stolta, känn kraften i arm, krossa den kristnes skalle, skända hans land... Väntar du dig frid i kropp och tanke? Betänk då att eder aldrig må brytas...

Submitted by SerpentEve — Apr 24, 2025

Vek är min kropp nu, tiden tynar mig till stoft. Krumna äro mina leder, ty fader tid tar mig bort. Minnen bär jag från svunna tider. Då min röst var kall som vargablick, när död och pina gick under min hand vid min tron i skogens djup. Jag ser löven om hösten runt mig, ger mig känslan av livet som var. Bortglömd, fördriven av sin egen sådd, söndra och härska än en gång Härskare över skogen var mitt namn, över den nattliga fruktbarhetens sköte. Mäktig som tusen sjöars dimma, spred jag mig över detta köldens land

Submitted by Immortal — Apr 24, 2025

"I åldrarnes morgon, då Ymer levde, Var ej sand, ej vatten, ej svala vågor, jorden ej fanns, ej avanhimlen, Blott ginnungasvalget men intet gräs"

Submitted by NecroGod — Apr 24, 2025

Skärvor från en gammal tid Avlade ur is och frost, födda med urgammalt blod under korpens svarta vingar. Skogar fylls åter av sånger, toner av väntan och lidelse, sånger som väcker liv i vindar från glömda tider Vargars hymn fyller den ändlösa natten, ekar över slätter och i djupa dalar. Kallar dem åter samman som i forna dar, för att samlas under nodstjärnans kommande glans Skogar fylls åter av sånger, toner om väntan och lidelse, sånger som väcker liv i vindar från glömda tider. Dessa vindar från glömda tider, en eld i tusenfaldig dimma, en droppe från klinga röd, som skärvor av ett länge sedan glömt skrik... Vargars hymn fyller den ändlösa natten, ekar över slätter och i djupa dalar.

Submitted by Immortal — Apr 24, 2025

Trådar tvinnas samman, söker livets slut, förvridna likt sprängda ådror, förmultnelse sprids längst vindar. Av vämjelse komna, som ett öppet sår. Sorg i mitt hjärta, likt frost äro min själ, blott en tårande väntan på det som snart skall ske. Från kosmos spunget ur stjärneglans ett arv av nordiskt blod. Från de gamla nedstigna, på Atlantis ur hemmets jord. De äro icke döda, de sova bara... Blod, jord och stjärneglans den yttersta orsakens väg. Sprunget ur sagans kraft, bringa ätlingarna hem. "Ett salhus ser hon, som solen fagert täckt med gulltak, på gimle stå. Resliga människor månde där bo, njuta sin lycka och lova evigt."

Submitted by Morgoth — Apr 24, 2025

Under en blodröd himmel på ett berg bortom skog, spejar höken över vidderna vaksamt och stilla. Trummor hörs i fjärran som ekon av en förgången tid, då elden härjade i skogar och hem, då ljuset förpestade vårat liv Fågelsången har tystnat, bäcken står nästan stilla, höken höjer sina vingar, dagen går mot sitt slut. Korp och hök cirklar tillsammans, än en gång enade i skyn, Ulv, människa och troll, skärvor av ett annat liv. Stålklädda hovar trampar i väntan, sparkar upp grus och damm. För alltid, för evigt deras dag har tvinat till stoft. I mörka vindars skepnad, som ett svart regn faller, väter vi deras kroppar, dränker dem i mörkrets namn. Under en blodröd måne, på berg bortom skog, ljuset har nu tvinat, mörkret tar äntligen vid. Med ansiktet i ett vridet grin, som ljusets bane färdas vi. Stridsropen ekar i skogar och berg, stålets sång dränker blodig jord...

Submitted by Dahmers Fridge — Apr 24, 2025

Årtusenden har ärrat nordens land, där ståt en gång gjöt heder och ära. Över berg, genom skog, ses vi nu komma, blod skall igen dränka urmoderns jord. Dagar flyr iväg, inför min skugga. Jag smeker tiden, med mitt mörker. Över berg, genom skog, ses vi nu komma. Blod skall igen dränka urmoderns jord. Längtan att än...än en gång härska, stark likt stålet i min klinga. Tiden som var åter komma, när nattens skuggor vaknar till liv. Dagar flyr iväg, inför min skugga Jag smeker tiden med mitt mörker. Av tidens ändlöst svarta minnen, byggdes mitt slott vid horisontens rand. En ny tidsålder skall komma, född under nordstjärnans silverne glans...

Submitted by NecroLord — Apr 24, 2025