Manifest MMXIX
O du digra ändalykt Bered min väg, bered mina stigar O du fuktiga mull Ni är så kall och skön En gammal ängslig själ i en förmultnad kropp Frihet nalkas, ock afvskrädet förtvinar under jord I aftonglans, under en himmel så svart En stängd port, i en försluten kista En afvfärd, i processionens dunkla sken Ett afvsked så kärt, farväl Farväl till lifvsledan som formats af tankar många Farväl till dagen hvilken omslutit min natt under decennier långa Farväl förnimmelser, farväl känslor som höll mig fången Farväl till natten hvilken slukat mitt ljus i lifvets andakt gången
Submitted by The Void — Apr 25, 2025
Jag är essensen af din sorg och lindringen som vilar där uti Dundret af ditt medvetande, Det perfekta, det afvlägset briljanta Jag är djupet af upplefvelsen och ytan som inte längre går att nå Förnimmelsen af det som en gång var, och det som åter skall blifva Jag är ljuset som väcker ditt mörker Den sömnlösa natten och den hänsovna drömmen Dimman som döljer din stig att vandra Endast ett är evinnerligt, och dess namn är Hädanfärd Det förgångna, och det i fjärran uppenbara Endast en är nödvändig, och jag har alltid gått vid sin sida Mitt namn är Döden, upphöjd i evighet äro min förekomst
Submitted by NecroLord — Apr 25, 2025
Djäfvulsbesättelse ock trolldom Djupt i mitt hjärta, där andas du fortfarande Min själ i dig, mitt kött för dina lustar starka. Skinande stål, jag besjunger dina ord, ett tveeggat svärd, lifvet och döden, i en symbios så evinnerlig. Att födas i en redan svunnen tid, och att förenas där hjärtat binder oss samman, samma hjärta som en gång slet oss isär. Jag ger blod till mossbeklädd mark, begraf min kropp i ditt sinne och låt synden förmultna i den rena jorden, vi äter af äpplet igen, och igen Jag har dröjt mig kvar, i en värld som rämnat, i en värld utan slut Du har dröjt dig kvar, i mitt hjärta, i min själ.
Submitted by Corpse Defiler — Apr 25, 2025
Det är vackrast när det skymmer All den kärlek himlen rymmer Ligger samlad i ett dunkelt ljus Över jorden, Över markens hus Allt är ömhet Allt är smekt av händer Herren själv utplånar fjärran stränder Allt är nära, allt är långt ifrån Allt är givet människan som lån Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig Inom kort ska allt tagas ifrån mig Träden, molnen, marken där jag går Jag skall vandra - ensam utan spår Lyrics: Pär Lagerkvist, 1919
Submitted by Immortal — Apr 25, 2025