Det besegrade lifvet
Jag river upp ett gammalt sår och strör salt i det En ilning från en svunnen tid, en rysning af välbehag Desto djupare ni skär desto vackrare uppenbarar sig riket nedanför Jag krossar den illusion som en gång var ett mänskligt lif Edra läppar äro kalla, och så är även isen som omsluter mitt hjärta Tiden äro kommen Likt ett dofvt eko från tomma rum Att vara ett med jorden, och maskarna, och en förmultnad kista Afvskild från frände Till marken fallen Till stoft åter blifva Rasande flammor, och förkolnad aska Jag har lämnat din kropp därhän I fjärran jord begrafvd
Submitted by Warbringer — Apr 25, 2025
Mörkret sänker sig kompakt Ur ett fuktdrypande skimmer Öfver öde fält Emellan granskog tät Totaliteten penetrerar lifvets port Det som brann, skall åter brinna Det besegrade lifvet Det som brann skall åter brinna Jag tände ett bål och brände mig själv därpå Jag slet mina kedjor För alltid i döden tillgifven Jag besegrade lifvet och vad därtill mig gifvits Jag besegrade lifvet och vad därtill mig gifvits Skär upp mig Skär upp mig, och förlös min själ, frigör det pulserande heta Rispa ditt namn i min hud och förgör mitt kött Skymningstid, nattens tillbedjande lugn Sinnen förenas i en symbios af urkraft och svartaste magi Och i gryningen, dansar dimman igen Och i gryningen dansar dimman igen Rispa ditt namn i min hud och förgör mitt kött
Submitted by Infernal Flame — Apr 25, 2025
Jag är blott en skugga Som du inte kan se, men känna likt en sten i ditt hjärta, som askan af en eld som aldrig brunnit, som aldrig brunnit Jag släcker inget ljus Ty det har aldrig lyst Jag lämnar inget spår Ty jag har aldrig lefvt Jag är allt du någonsin önskat, Men ingenting du kommer att få vidröra Jag är blott ett järtecken af något som inte är, och aldrig blir, som aldrig blir Skär upp mig Jag slutar aldrig blöda Kväv min eld Jag slutar aldrig brinna Sota mina ögon Jag slutar aldrig se Släck mitt hopp Jag slutar aldrig känna Som ett jättelikt tomrum Är jag allt och ingenting på samma gång allenast, och du kan inget göra Jag ger mig inte af Ty jag har aldrig varit här
Submitted by Corpse Grinder — Apr 25, 2025
Jag är vackrast, när jag inte längre kan beskådas, när den fuktiga jorden, betäcker mitt ärjade anlete, när min förtvinade kropp, är blott benrester under jord Jag stirrade ner i afvgrunden och afvgrunden stirrade tillbaka Öga för öga, och sinnen för sinnen Afvgrundsande, väsende af glimrande mörker, en sinnebild af naturens kraft, förborgad kraft, af död; måhända af natt, men absolut af död Låt mig falla Låt mig falla ner Låt mig falla handlöst ner Du är vackrast, När du vänder ditt ansikte mot jorden, När dina andetag, atrofierar i den kalla luften Du är vackrast, När du målar ditt ansikte med aska När din själ är min, och vanmakten, och härligheten Följ mig Följ mig ner Följ mig i djupet ner
Submitted by Sexy Gargoyle — Apr 25, 2025
Hell! Att födas är att dö Hell Döden! Hylla! Hädangången Lägg blommor på din egen graf, och gå bort. Gå bort från lifvet, ock lär dig af döden lefva. Allt är, men inget existerar Inget frodas, allt är stilla Allt är tyst, inget andas Allt är, hädangånget Mörkret är min låga, Döden min eld Lifvet är blott min aska som sprids af vindarna Jag går i grafven Jag går i Döden
Submitted by Immortal — Apr 25, 2025
Jag är fjättrad i en sjö af eld och svafvel Jag brinner för att renas Mörka natt, själens dunkla natt Själens dunkla natt När världar kolliderar och rasar samman När allt bryts itu, likt träd i stormens våld När minnen skär som knivar genom natten Mörka natt, själens mörka natt Jag är förbunden med lidandet i grafvlik tystnad Jag plågas för att renas Mörka natt, själens svarta natt Själens svarta natt När solen går ner vid slutet af tid och rum När afvgrunden sluter sitt sköte om mig När hängifvelsen vilar trygg i evig famn Mörka natt, själens eviga natt Må det så ske...Farväl
Submitted by Corpse Grinder — Apr 25, 2025
En skepnad rör sig mellan träden, på en stig genom skogen, en vision så kristallklar Långt, långt ner i djupet Där skriker tystnaden mitt namn, där brinner en eld Nedstigning Jag är inte ensam Ingen är ensam, med ett hjärta som brinner Jag återvänder dit, dit till markerna bortom, dit där allting en gång började Där ruvar en uråldrig visdom, tryggt vilande i evighetens barm Där tystnar forna röster Nedstigning Du är inte ensam Ingen är ensam, med ett hjärta som blöder
Submitted by NecroGod — Apr 25, 2025
Skuggan har lagt sig över dalen Med eld till vänster Ett förebud belyst En upptrampad stig på den frusna jorden Med is till höger Och på himlen en gulblek häst Jag går mot en svalkande vederkvickelse Med ljuset i ryggen och med lätta steg Från hjärtats djup, till själens rymd En cirkel innanför en cirkel Kroppen dras samman, lemmarna blir som rep af hänförelse Fallen, men med vingar som bär Se mot himmelens svarta järn Och vad som mig därefter följa
Submitted by Dahmers Fridge — Apr 25, 2025
Från ett lif till ett annat En ny början Omsluten och flytande Vilande i en kapsel, Skör som glas I ångestkfval, några få sekunder Genom strupen Släcker själens törst Jag faller ner på mina knän Men inte för att be Utan för att få känna jorden Mellan mina fingrar Och begrafva den sten Som föll från mitt hjärta Jag förstörde mig själv För att göra mig hel Från en skapelse till en skapare Kraften var för numinös För att hålla tillbaka Du finner mig i landet Bortom skogen
Submitted by SerpentEve — Apr 25, 2025