Fyra elegier

Lockad av tanken att finna ro gav anden ett skäl till att fly dit barnen av saligheten ämnar bo. Bortom det jordiska lömska nedan vår skälvande sky svävar de fallna i glömska. Slukad av själarnas nekrofog befriades livets fördömda hord nu göder de dödsmörkrets sarkofog. I stiltjen skälver ett jämmer bud, som lyder: vår framtid är jord. Snart skall du möta vår sanna gud. Ännu en slav har nu gått ur tiden. Brännmärkt av själsliga sår. Anden som länge har längtat till friden har lyktat sina ensamma, hemlösa guldår. Flyktig är fröjden, som ljuset oss giver - bländande osanna nåd. Hur du än hymlar och rättfärdigt lider utför du ständigt i lönndom Dödens dåd.

Submitted by Finntroll — Apr 26, 2025

De glömda hädangångna som glömda blev av Gud. Har dömts att gå som fångna i ovisshetens skrud.in själ Så ljuv och sann är ingen, som sorgen och kölden kring tingen. Allt som brinner är jordat - livet i mörkret fullbordat. Där tomma gravar skria har ljuset aldrig nått. Vem kan min själ befria när glömskans frö är sått? Så ljuv och sann är ingen, som sorgen och kölden kring tingen. Allt som brinner jordat - livet i mörkret fullbordat. Född i livets rum, men glömd bakom stängda ögonlock. Ett dolt mysterium som livlöst pulserar i flock.

Submitted by Warbringer — Apr 26, 2025

Fångad av frälsningsmotivet lämnade han tveklöst jordelivet. Från vargdagens gråsprängda bårhus står han nu i gnistrande urtidsljus. Fångad i ett skogsmörkt jag. Snävande i snår av falska begär. Tyngd av norm och lag sjunker han igenom myllans barriär. Bunden i glödande band av ångestens smedstarka hand. Mänskolivet höll honom kvävd. Av under blev livsdomen hävd. Fångad i ett skogsmörkt jag. Snävande i snår av falska begär. Tyngd av norm och lag sjunker han igenom myllans barriär. Trångsynta, brokiga mönster har allt för länge tecknats av tusenfalt Slutna bakom igenimmade fönster sliter ni som djur i livets straffanstalt.

Submitted by Cyberwaste — Apr 26, 2025

Vi somnade lagom till slutet, och plötsligt var domen förliden. Då allt var på nytt och förflutet försvann all vår oro ur tiden. Nu sluts våra törstiga munnar, som alltid varit sträva som tistlar. Vi sjunker till botten av brunnar, och formas till livets epistlar. Den drömske tog våra händer och höll oss i järnhårda grepp. I bröstet brann längtans bränder då vi äntrade bortgångens skepp. Som stenar stilla försjunkna i den evigt frodiga gläntan förflyter vår livstid som drunkna i en tid utan ångest och väntan.

Submitted by Pestilence — Apr 26, 2025