Armod

I nattens nordanvind ett stål ett skri, ett töckens lugn sprider sig fjärran kring. Aaah aaah aaah Mossa tung och röd, en spegelbild i dolkens egg djupt i livets svalnande glöd. Aaah aaah aaah Skridande i mörkret fram, vedergällning med dystra fjät. Hämndens drottning i jungfruhamn av oförrätt hon ej förlät. Höstens löv likt hennes tårar faller mjukt i skogens stillhet. Månen är det enda vittnet till svarta änkans värv. Bröllopsklänning nu trasor grå av tidens tand till en självs fördärv. Hjärtats baneman är offret för svarta änkans värv. Genom strilande regn följet vandrar lågmält fram mot sorgens dignande hägn. Aaah aaah aaah Mot en kall svart jord sänks så kistan vördsamt ned under psalmens sista ord. Aaah aaah aaaah Minnena tynar ej, likt ett ärr de bestå. Att lindra svårmod kan jag ej mig förmå. Himmelen tröstar ej denna modstulna själ. Min djupa vånda när mitt egna farväl. Mörkrets demoners gäckande kall, en bris av lättnad på nattens rand. Driven mot branten och plågornas all med kalla stålet uti min hand.

Submitted by BloodShrine — Apr 24, 2025

På bergets topp i uvgestalt stå Omma. En ruvare i mystick form av visheten i dess värld. Vid berfets fot i skepnad grå stå Omma. En väktare i skuggorna, herdinnan av släckta liv. Se hon dansar med älvorna i skogen och på ängarna. Varken kvinna eller uv, hon är dimmornas drottning. I snårens skydd i daggens dräkt stå Omma. Gudinnan från en tid som flytt, ett väsen i töckenskrud. På dunkel stig i kropp så vä, stå Omma. Med lönndoms lusts fsåtlighet vandraren så ska snärjas.

En fager ung mö bär på älskogens skam ty !aat syndernas frukter man aldrig glädjas kan. En höst kväll så rå efter lönndom och mord hon ett barnlik begravde uti ovigd jord. En dag blev hon vigd, uppå logen stod fest efter gästerna lyssnat till sin sockenpräst. En fela i dur, uti dans bruden förs när en stämma i moll så från springorna hörs : "Kroppen min är för länger för graven som är för trånger, Ruttet och rått är mitt linne, längstansfyll mitt sinne." Tre män tog till mod och så grävde de opp till sin fasa och sorg ett spädbarns döda kropp. Nu dansar hon bruden som just blivit gift med en uppstigen myling mot sin egen grift. "Kroppen min var för länger för graven som var för trånger, Griftefrid jag nu vunnit när jag mor min funnit" these lyrics are submitted by Jeff Bardeau

Submitted by BloodShrine — Apr 24, 2025

O tysta ensamhet, Var skall jag nöjen finna? Bland sorg som ingen vet, Skall mina dar försvinna. En börda tung som sten Mig möter vart jag går. Bland tusen finns knappt en, Som kärlek rätt förstår. Det är den tyngsta sorg Som jorden månde bära Att man skall mista bort Sin allra hjärtans kära. Det är den tyngsta sorg Som solen övergår Att man skall älska den Man aldrig nånsin får. Ett rent och ädelt sinn, En dygd som ensamt blänker, En mun som talar ett Med allt vad hjärtat tänker. Jag tror en sådan vän Är mer än mycket rar. Var skall jag finna den Som dessa dygder har? Emellan dig och mig Där tändes upp en låga Där tändes upp en eld Som är en daglig plåga. Hur skall jag dämpa den Vet jag alls ingen rå´, Jag sörjer till min död Om jag dig ej kan få

Submitted by Cyberwaste — Apr 24, 2025

Oskyldig kärlek en gång i blom, spirande i sin fulla prakt. Trolovade hjärtan i åtråns brand, offer för avundens makt. Förrädisk lust i månens karga sken, ett klagande hörs däruti. Genom höstdimmans dunkelhet likt ett stål, ett isande skri. Enslig står månen som nattens brud. I mörkrets famn står en skepnad i sorgesvart skrud. Ömhetens dagar sen länge nu flydd, minnena tynar dock ej därutav. Kärlekens smärta i skuggornas skydd dväljas vid rosornas grav. Bortom mossen vid skogens slut ligga svunna synders grav. De sammansvurna av frälsets män tiger det liv som gått i kvav. Solkad dygd som hemlighet ruvar. Tigande i lönndom vilande.

Submitted by BloodShrine — Apr 24, 2025

Kämparna satt på höga fjäll hälsade varann så godan en kväll Nog har det blivit dags att ta sig en viv? Kämpen han slogs med den äran. Väl vet jag så väner en viv Men friar du dit det kostar ditt liv Stallbroder käre vill du följa mig dit? Kämpen han slogs med den äran. När dom kom fram till hennes gård Funno dom en gärdsgård av järn och stål På varje stör ett blodigt manshuvud satt Kämpen han slogs med den äran. Grimborg han drog låsen ifrån Gjorde sina fingrar mjuka och små Kom, väna jungfru, och drar av mina skor Kämpen han slogs med den äran. Så tog han jungfrun och försvann därifrån Hem till modern bar stegen Tänk visste han hon kungens dotter var? Förrn var det dager och förrn var det ljus Så var hovmännen framför hans hus. Grimborg han rider till konungens gård Var är dom hovmän jag sände igår? Tjänarna dina ligger slagna som får Kämpen han slogs med den äran. Grimborg han svänger gångaren grå Kungens alla hovmän under sig slå Sedan han stryker sitt blodiga svärd Kämpen han slogs med den äran. Vi ber dig Grimborg käre, stilla ditt svärd Dottern vår är din önskan Och henne skall du få, det är du värd Grimborg drog hädan med dottern så blid Och de levde sen stilla i frid

Submitted by Grave666 — Apr 24, 2025

Konungen fjärran till Ryninge for. När fågelen sjunger i skogen. Kvar där hemma blev syster och bror. Mig väcker en stolts jungfruga. "Liten Kerstin kan jag få kär vilje med dig?" När fågelen sjunger i skogen. "Nej ty det faller svåra synder därvid." Mig väcker en stolts jungfruga. "Då skall jag dikta en lögn uppå dig." När fågelen sjunger i skogen. "Ljug du ty dig tror ingen över mig." Mig väcker en stolts jungfruga. När konungen åter från Ryninge var: När fågelen sjunger i skogen. "Och hur mår då ni, som hemma var kvar?" Mig väcker en stolts jungfruga. "Liten Kerstin hon gör både hor och mord, När fågelen sjunger i skogen. de späda små barn de lägger hon i jord." Mig väcker en stolts jungfruga. Under himmelens höjd blodsband skändat av djävulens verk på denna dystra dag. Under höstsolens glöd oskuld offrad för högmod och svek. Står nu med diktad skuld. "Hur skall så gräset på marken kunna gro. När fågelen sjunger i skogen. "När faderen intet sonen vill tro?" Mig väcker en stolts jungfruga. Konungen sade till småsvenner två: När fågelen sjunger i skogen. "Gå nu åt skogen och huggen mig ett bål!" Mig väcker en stolts jungfruga. Under himmelens höjd blodsband skändat av djävulens verk på denna dystra dag. Under höstsolens glöd oskuld offrad för högmod och svek. Står nu på gravens rand. Arla följet red, kyrkogården var dess mål sen liten Kerstin kastades på rödaste bål. Mina lemmar brinna röda, mina bålster brinna blå. "Gud nåde mig som skall upp därpå" "Hör mig Herr Peder vad jag säger dig, i Jesu namn jag önska lite vatten till mig!" Så satte han ett horn på det längsta spjut, de få små dropparna de spillde han ut. Under himmelens höjd blodsband skändat av djävulens verk på denna dystra dag. Under höstsolens glöd oskuld offrad för högmod och svek. Står nu i lågors sken. Det kommo två duvor av himmelen ned, När fågelen sjunger i skogen. När de foro upp, så voro de tre. Mig väcker en stolts jungfruga. Der kommo två korpar av helvetet opp, När fågelen sjunger i skogen. De togo Herr Peder med själ och med kropp. Mig väcker en stolts jungfruga.

Submitted by Pestilence — Apr 24, 2025

This track is instrumental.

Is this song not instrumental?

Nu faller dagg och nu stiger sol men det kan du inte höra. Du ligger utan blus och kjol med läpparna mot mitt öra. Tala nu allvar, ber du bestämt: Du skrattar visor och sjunger skämt. Du kan men vill inte göra en sång om lyckan den sköra. Nu stiger sol och nu faller dagg för fattigt folk och för rika. Men lyckan har en förgiftad tagg som man bör noga undvika. Hon stannar gärna i några dar men när du vill hålla henne kvar blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla. Så faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta. Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta. Ann-Katarin, du skall veta att det finns en lycka som dör av skratt. Men den vill smekas om natten och den är stilla som vatten. Stig upp ur sängen Ann-Katarin och lyssna till något viktigt: Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt. För om man dricker det utan sans förlorar det sin forna glans och du får kvar en tom flaska och bittra tårar och aska.

Submitted by Celtic Frost — Nov 08, 2025

Herr Silfver han var en riddareman, han fäste en mö uti främmande land. De levde tillsammans uti årena sju och barnen hon födde en och så tu. Sen döden kom uti deras gård, fru Silfver hon blev lagd uppå den svartaste bår men faderen snart äktar en ny mor till sin gård. Den ena hon sparkade den andra hon slog, den tredje hon tog uti håret och drog. Barnen de flydde så kammaren dit moderen låg. Den ena grät tårar den andra grät blod, den tredje grät mor ur svartaste jord. -På griften min hörs klagan, på griften hörs gråt. Fru Silfver från himmelen nedstiga och så åter till sin gård hon gå och ute så för henne styvmoderen stå. -Efter mig jag lämnat både åker och äng men barnen de tvingas svultna i säng. Efter mig jag lämnat bolster så blå men barnen de ligga på stickor och strå. -Vill du nu ej bliva barnens mor så blid skall jag låta dig i helvetet lida och bli. -Jag ryser och jag bävar. Aldrig era barn skall lida någon nöd, jag här nu lova och hålla det till min död. -Må då ormar fräta både hjärta och barm om jag sedan gör de små någon harm. För aldrig skall jag vara strid mot din släkt så visa dig aldrig mer i sådan dräkt. Och fru Silfver hon lämnar både trygghet och hopp och far sedan åter till himmelen opp. Sen styvmoderen tager sina barn i sin famn och nämner dem alla vid hjärteliga namn.

Submitted by NecroLord — Apr 24, 2025

This track is instrumental.

Is this song not instrumental?

In the night's northern breeze A steel, a cry in solitude Echoes between the trees Aaah, aaah, aaah Bloodstains upon the snow Reflection in a dagger's blade Deep inside life's glow Aaah, aaah, aaah Gliding slowly in darkness Retaliation from the grave Queen of vengeance in maiden shape By justice and words she gave Autumn leaves like tears of sorrow Falling softly in the wood's embrace Lunar eyes, the only witness To the black widow The wedding gown now rags of grey By hands of time to a soul's demise The reaper of the love is victimized By the black widow Down a muddy, winding road They quietly marches on Onwards to sorrow's abode Aaah, aaah, aaah Into the cold, black ground The coffin is so lowered In reverence to the hymns sound Aaah, aaah, aaah Memories never fade, like scars they remain I am not able to ease my pain Paradise won't soothe, this soul must grieve My deepest anguish feeds my imminent leave Darkness' demons' mocking call A hope of shelter in my inner storm Towards the ledge where torments will fall With steel in hand to enter dawn Gliding slowly in darkness Retaliation from the grave Queen of vengeance in maiden shape By justice and words she gave Autumn leaves like tears of sorrow Falling softly in the wood's embrace Lunar eyes, the only witness To the black widow The wedding gown now rags of grey By hands of time to a soul's demise The reaper of the love is victimized By the black widow

Submitted by MetalElf — Nov 08, 2025

Kämparna satt på höga fjäll hälsade varann så godan en kväll Nog har det blivit dags att ta sig en viv? Kämpen han slogs med den äran. Väl vet jag så väner en viv Men friar du dit det kostar ditt liv Stallbroder käre vill du följa mig dit? Kämpen han slogs med den äran. När dom kom fram till hennes gård Funno dom en gärdsgård av järn och stål På varje stör ett blodigt manshuvud satt Kämpen han slogs med den äran. Grimborg han drog låsen ifrån Gjorde sina fingrar mjuka och små Kom, väna jungfru, och drar av mina skor Kämpen han slogs med den äran. Så tog han jungfrun och försvann därifrån Hem till modern bar stegen Tänk visste han hon kungens dotter var? Förrn var det dager och förrn var det ljus Så var hovmännen framför hans hus. Grimborg han rider till konungens gård Var är dom hovmän jag sände igår? Tjänarna dina ligger slagna som får Kämpen han slogs med den äran. Grimborg han svänger gångaren grå Kungens alla hovmän under sig slå Sedan han stryker sitt blodiga svärd Kämpen han slogs med den äran. Vi ber dig Grimborg käre, stilla ditt svärd Dottern vår är din önskan Och henne skall du få, det är du värd Grimborg drog hädan med dottern så blid Och de levde sen stilla i frid

Submitted by NecroLord — Apr 24, 2025

Innocent love was once abloom Thriving, fortunate and grand Betrothed hearts in desire's heat Victims of jealous hands Treacherous lust in the light of moon There's a mooning and a sigh Through the hazy autumn mist Like a knife, a heartbreaking cry The lonely moon adores the sky As she in shadow's womb In a white shroud resides Days of tenderness lost its grace Still the memories do not fade Pain of love in shadow's embrace Dwells by the roses' grave Days of tenderness lost its grace Still the memories do not fade Pain of love in shadow's embrace Dwells by the roses' grave Beyond the bog of solitude Looming sins linger on And the men of the noble Conceal the life that is gone The lonely moon adores the sky As she in shadow's womb In a white shroud resides Days of tenderness lost its grace Still the memories do not fade Pain of love in shadow's embrace Dwells by the roses' grave Days of tenderness lost its grace Still the memories do not fade Pain of love in shadow's embrace Dwells by the roses' grave Chastity soiled in secrecy brooding Silent in oblivion, slumbering Days of tenderness lost its grace Still the memories do not fade Pain of love in shadow's embrace Dwells by the roses' grave Days of tenderness lost its grace Still the memories do not fade Pain of love in shadow's embrace Dwells by the roses' grave Days of tenderness lost its grace Still the memories do not fade Pain of love in shadow's embrace Dwells by the roses' grave

Submitted by Corpse Grinder — Nov 08, 2025

O silent solitude, Where shall I find my pleasure? Among sorrow like no one knows, Will mine hide like a treasure A burden heavy as stone Wherever I go. Among thousands is barely one, Who really knows love. It is the heaviest grief A sorrow to bear That man shall lose The love that once was there It is the heaviest grief As the sun will set That one shall love the one Which one will never get. A pure and noble mind; That single handedly glitters, A mouth that speaks like one With all the heart's intentions. O I believe such a friend Is more than very rare. Where will I find the one One who holds those virtues here? Between you and me A spark, a flame of fire A heat that all could see And now it stings like wire. How will I keep it down Will I get out of this net? Or will I mourn to my death Love one I'll never get?

Submitted by NecroGod — Nov 08, 2025